En liten redogörelse bara!

Kommer ni ihåg att jag, för exakt en vecka sedan, var på MVC och fick mig lite Hanniball-manöver (hinn-svepning)? Jomantackar för att den funkade ju fin, fint. Redan efter en timme kände jag att de började mola och små värkar kom ca en gång i halvtimme. Fast jag stack ändå iväg på kalas med Bebis eftersom jag ändå kände att det var lugnt. Dock var jag smart nog att lämna honom hos mina päron lite senare på eftermiddagen då jag ändå kände på mig att vi skulle behöva åka i till sjukhuset inom en ganska snar framtid. Å hur började då det hela.......

På kvällen (lite efter 22.00) när jag skulle lägga mig kom värkarna igång ordentligt och var starka (5-7 minuter mellan dem). "Det är lugnt" tänkte jag och låg kvar i sängen fram till lite efter två. Då hade jag legat och klockat varenda värk sedan klockan tio (ja, vad ska man göra när man inte kan sova och har för ont för att stå/gå/göra något annat). Då ringde jag in till förlossningen eftersom jag hade 6 värkar på mindre än 20 minuter. Dock fick jag svaret att de måste vara mellan 1-1 1/2 minuter långa och mina varade bara i lite mer än 45 sekunder. "- Ta ett varmt bad", sa barnmorskan" men jag förberedde ett blogginlägg istället :). Nåväl. Ganska snabbt tilltog värkarna både i styrka och i längd och då ringde vi in igen. "Välkomna in", sa de, and off we went.

Klockan 3.00 var vi inne på förlossningen och då var jag (efter fem timmars värkar) öppen 5 cm. Tjohoooo tänkte jag och kände att detta klarar jag ju galant utan epidural-bedövning. Kanske provar jag lite lustgas om det blir jobbigt. Sagt och gjort. Runt 6 tiden så drog jag mina första andetag av lustgas och det var skönt att ha något annat att koncentrera sig på ett tag. Om det hjälpte så mycket mot smärtan tyckte jag dock inte och bad snart att de skulle höja styrkan. Lite mät, mät senare konstaterades att jag (BARA som jag såg det) var öppen 7 cm. Tjibi! "Hur låååång tiiiiiid kan det taaaaa för bebisen att rotera huvudet lite åt vänster liksom", tänkte jag, och fortsatte andas lustgas för kung och fosterland. När jag en flertal timmar senare bara var öppen 8 centimeter (och med "hård kant" vad det nu betyder) så sa jag "Nu får ni ta hjälpa mig" och så tog de hål på fostervattenhinnan. "Nu kan det gå jättesnabbt", sa barnmorskan och började plocka fram och förbereda för en eventuell snabb födsel. "It ain´t gonna happen", sa jag och visste att jag hade ett bra tag till framför mig. Hur konstigt det än låter så kände jag det på mig. Ungefär härifrån till det att Lillebror föds befinner jag mig i ett inte allt för angenämt töcken (jag väljer att inte gå in på detaljer eller ge er någon specifik "hur-ont-det-gör-egentligen"-skala eftersom det är många förstföderskor där ute och det känns ju bara onödigt att gå in på detaljer).

Mitt "problem" under hela förlossningen var att jag aldrig öppnade mig som jag skulle och stod still på 8 cm från i princip klockan 06.00 till tio minuter innan Lillebror föds 13.35. Å så lägg på att man MÅSTE krysta, men absolut INTE FÅR göra det (om man ska kunna få fler barn överhuvudtaget å det VILL vi ju). Att försöka hålla emot kroppen när den vill något annat är inte det lättaste. Iallafall. Efter en mindre trevlig "jag-lämnar-rummet-upplevelse" (inte bokstavligen utan mer "hjälp-jag-ser-mig-själv-från-ovan-ont-så-in-h'***te-blackout") och lite sterila kvaddlar på det ("gör vad ni vill" sa jag and so they did. Det var dumt. Jättedumt! Ont på ont, liksom. Fattar verkligen inte grejen med dessa kvaddlar. Så nu vet jag det till nästa gång. ) så öppnar jag mig ÄNTLIGEN och får kryyyyysta. Tjohoooooo!!! Jäklar i min låda vad jag krystar. För kung och fosterland och alla länder där emellan. Å så ett tu tre krystar senare ligger vårt mirakel på mitt bröst och jag har glömt allt. Inget ont, bara kärlek! Precis som naturen har skapat oss, för att vi ska fortsätta att fortplanta oss. Smart natur det där, må jag säga! Väldigt smart!

Så nu efter två graviditeter/förlossningar kan jag konstatera följande; Att vara gravid, krysta och föda fram friska välmående barn är min grej. Men den där lilla, lilla, lilla detaljen (oh the irony) att öppna sig inom en rimlig tidsgräns är det däremot INTE. Å det var likadant med Bebis. Med honom låg jag i värkar i tre dygn (hemma i två) innan jag öppnade mig som jag skulle. Men sedan kom han som skjuten ur en kanon (tacka fasiken för det, då är man så fly förbannad över att det tagit sådan tid att man trycker på som bara den) utan större konsekvenser efteråt. Efter den förlossningen sa jag, "Det kan ju iallafall inte bli värre nästa gång". Hmmmm......

Å att andra förlossningen ska vara lättare, mindre utdragen och att "barn nummer ett" ska ha banat vägen för "barn nummer 2" var då inget jag märkte av. Men vi är ju alla olika så klart. Å vad tar jag nu med mig för erfarenhet från denna utmaning/förlossning då? Jo, det kan bli värre än förra gången, men nästa gång hoppas jag vid min gud (eller ja... något/någon måste jag ju befästa min önskan på) att det inte blir värre än sist. Det återstår att se :)!

Iallafall. Summan av kardemumman är (och detta vill jag understryka) att jag är mycket nöjd med båda mina förlossningar och framför allt med personalen som vi hade vid både tillfällen. Jag skulle kunna göra om förlossningarna precis vilken dag som helst. Det är ju en mäktig känsla att kroppen klarar av och så får man ju världens belöning direkt efteråt. Härligt!!

Pheeeew.... Om Ni inte har somnat efter detta lååååånga inlägg så vill jag bara önska er en härlig fredagskväll.

KRAM

// Inredningsfrun

Psssssssssst....... Vackraste tulpanen fick vi av mina kära päron igår. Man blir ju bara glad av att titta på den.